David Bowie är.

Det har knappast undgått någon att David Bowie på sin 66:e födelsedag släppte en ny singel och en video regisserad av konstnären Tony Oursler. Och det utan förvarning och efter tio års tystnad. Själv möttes jag på morgonen den 7 januari av Caitlin Morans tweet: FUCKING HELL DAVID BOWIE´S RELEASED A NEW FUCKING SINGLE AND ALBUM FUCKING HELL FUCKING HELL

Sedan fortsatte det: febril aktivitet i sociala medier, tv-inslag, artiklar på nyhetsplats och analyser. Vissa saker finns det liksom en naturlig efterfrågan på. De kräver inte någon stor marknadsföringskampanj eller aktivitet från avsändaren.

Det verkar inte som om någon, inte ens de mest insatta, kände till eller räknade med att David Bowie skulle ge oss mer musik. Läs till exempel den här fina texten av Jan Gradvall om vad han trodde var Bowies sista sång.

Låten då? Where Are We Now? Den är alldeles utmärkt. Lågmäld och värdig. Men stor ändå. Den klär en äldre man som haft en hjärtattack och som egentligen inte har mer att bevisa. Texten rör sig mellan ett Berlin när muren föll och Berlin i dag. Berlin, staden där Bowie gjorde klassiska inspelningar på 70-talet tillsammans med Brian Eno. Nu längtar vi till när albumet The Next Day släpps i mars.

David-Bowie2

Och när skivan är inlyssnad är det dags att gå på museum. Victoria and Albert Museum har fått tillgång till Bowies arkiv. Utställningen David Bowie is som öppnar den 23 mars kommer att hylla ikonen genom att visa kostymer, handskrivna texter, instrument, filmer, videos med mera.

Gläds över att en av de mest inflytelserika, nyskapande och unika personer popkulturen har skådat är tillbaka. Och i väntan på mer återupptäck historien. Börja till exempel här med Low, det första albumet i “berlintrilogin”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *