Lyx är tid – inte att leva efter Veblens konsumtionsteorier!

Det är lätt att dras med i ordet lyx glittriga association. Genom att snabbt scrolla igenom svallerpressens löpsedlar framkommer fler spretiga tillstånd gnagande: ”lyxfällan”, ”Lyx-walk-in-closet” eller ”lyxklubb” är bara några av de ”lyx-suffix” som man kan läsa.

Men vad är egentligen lyx? För en del så är det något man strävar efter, strävar uppåt, framåt med en glädje. För andra verkar det vara det motsatta: lyx är något som skall klagas på, ifrågasättas negativt och fås försvinna. Helt enkelt ett slags jante-perspektiv som intas för att vedebörande själv ej kan få/nå detta?

Därför är det befrämjande att lyx kan vara så vitt skilda saker/händelser/?, att alla kan använda epitetet – varken religion, politisk åskådning, hudfärg eller annat kan frånta en individ att både ha och åtrå ”lyx”.

För mig är lyx bl a att promenera med mina barn till skolan på morgonen – det tar 10 min.  Under denna tid pratar vi om ”allt”, allt som vi inte hinner med på kvällarna eller som försvinner i äta-sova-jobb-läxhetsen. Lyx är för mig också att få disponera min tid (arbetande) som jag själv vill –  ja, jag är egenföretagare! Förutom att lämna barn på morgonen, kan jag ha sovmorgon, eller ta en eftermiddag ledig och åka ut till havet och surfa. Fast då måste jag å andra sidan arbeta på natten, men det passar mig. Det är en del av min lyx!

För andra är lyx att köpa vad de vill, eller att resa var de vill, när som helst. Och det är helt fint med det – lyx är heterogent, fast det ytliga skimmret av Vebelns Conspicuous consumption eller den klassiska trickle-up-teorin ligger lurande…

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *