Lyx genom historien. En vinterfredag på Medelhavsmuseet.

Det är vinterfredag på Medelhavsmuseet. Jag har tagit mig dit för att se på ett modererat samtal om lyx genom historien med avstamp i den Gustavianska tiden, 1700-talet. Jag är tidig. Sätter mig med en Mythos (en öl som smakade betydligt mycket bättre på en grekisk terrass i somras) och försöker känna av den övriga publiken. Besökarna verkar vara av två huvudsakliga typer; kulturfolk respektive ytterst modemedvetna människor. En i alla avseenden intressant stilmix som jag bryter av ännu mer med tranbärsröda gummiloafers, trasiga jeans, Judge Dredd-tröja och en allmänt småbarnsrelaterad fredagstrött uppsyn.

Ordet lyx kommer från latinets Luxus, som i sin tur syftar på saker som egentligen inte är nödvändiga: excesser, överflöd, överdrifter. Hårddraget det mesta som inte hör hemma på de nedre trappstegen i Maslows behovspyramid. De flesta ord har en motstats, så även lyx vars onde tvillinghen är ordet ”kyskhet”. Så var också luxus/lyx på 1300-talet också en synonym till samlag innan det gradvis intog sin moderna betydelse.  En lyx man aldrig kan få nog av, oavsett inställning och livsåskådning, är intellektuell stimulans. Något denna kväll bjöd på i överflöd.

Kvällens huvudperson heter Paula von Wachenfeldt, till vardags universitetslektor på Centrum för modevetenskap, Stockholms Universitet. Idag är hon här i egenskap av expert. Just nu arbetar hon dessutom på en antologi om lyx tillsammans med professor Klas Nyberg. Enligt uppgift släpps den om ett drygt år så vi får säkert anledning att komma tillbaka till den då.

Paula själv är både stilsäker, välverserad och märkbart intelligent. Under den dryga timme som hennes föredrag pågår så fick vi en mycket intressant exposé över hur synen på lyx, statusmarkörernas funktion och debatten om lyx har utvecklats genom historien. En kort sammanfattning kan göras på följande sätt: allt förändras, ingenting är nytt.

På 1700-talet var Frankrike och solkungens hov det givna navet i lyxuniversum. Det var mot Frankrike den som ville veta vad som var hett just nu vände blicken. Det var i Frankrike som trender föddes och dog. Det var i Frankrike det bestämdes vad som var det nya svarta. Ungefär som nu alltså. Den som tror att lyxfällor och underliga skönhetsideal är en modern konstruktion har givetvis också fel. På 1700-talet var det så viktigt att vara rätt klädd att överklassen drog på sig enorma skuldberg för att kunna ekipera sig på ett sätt som skulle kunna utgöra en inträdesbiljett till de inre kretsarna av hovet. Om inte kungen hade sett en så fanns man inte. Den tidens vana att vitsminka sig i ansiktet med en arsenikbaserad färg som fick huden att ruttna får ju likaså dagens silikonoperationer och botoxinjektioner att framstå som mycket välgenomtänkta och högst rimliga i jämförelse.

Ironiskt nog så bidrog denna adels törst efter lyx till att utjämna och avskaffa de sista resterna av feodalsamhället. Parallellt med att adeln brände sina pengar på purpurfärgade tyger och guldtråd (i de så kallade Överflödsförordningarna var det noga reglerat vem som fick klä sig på vilket sätt) så började en strävsam medelklass bygga sig en förmögenhet på handel. Medelklassens törst efter social status parat med adelns konstanta behov av kapital öppnade då upp för äktenskap över klassgränserna. I just Frankrike så bidrog väl sannolikt de nära förestående giljotineringarna en hel del till adelns minskade inflytande, men fenomenet med ofrälse som köpte sig titlar var just då en paneuropeisk trend som bidragit till att forma den fortsatta historien.

Paula gör en distinktion mellan två olika sorters lyx: Spirituell lyx och Egennyttig lyx. Den spirituella lyxen är den som har varit legio bakåt i tiden. Katedraler utformades medvetet för att den som stiger in i dem ska känna sig liten i förhållande till gud. Adelsmannens utsirade och extremt opraktiska klädesdräkter sände signaler till folket om dess litenhet och låga betydelse. Den spirituella lyxen skapar och bibehåller en distans. Dess primära funktion är att konservera en social ordning och rådande maktförhållanden.

I takt med samhälleliga förändringar, medelklassens begynnande dominans och industrialismens möjliggörande av en bredare masskonsumtion så skedde dock en stor förändring. Från ca 1850 och framåt har den dominerande lyxvarianten varit den egennyttiga; där individens behov styr konsumtionen och det primära syftet med ett inköp snarare är att man själv ska må bra än att markera distans till någon annan, även om den spirituella synen på lyx givetvis inte försvunnit helt. I och med detta så har även synen på lyx kommit att förskjutas, lyx är inte längre bara materiellt utan lyx kan även vara upplevelser, resor eller helt enkelt tid för sig själv med en bok.

Det fanns givetvis även då en motsvarighet till vår tids infekterade lyxdebatter, även om 1700-talet rent objektivt höll en högre intellektuell nivå på sina konsumtionskombattanter. I den ena ringhörnan stog, enligt Paula von Wachenfeldt, den lyxliberale Voltaire som såg konsumtion som något odelat positivt: den rikes konsumtion skapade arbetstillfällen och intäkter åt den fattige som i sin tur kunde konsumera åt sig själv. Voltaire var dessutom av uppfattningen att konsumtion och ägande av föremål vi själva uppfattar som lyxiga är något människan mår bra av. En högst modern och egennyttig syn på konsumtion alltså.

Voltaires främste motståndare var den mer konservativt lagde Rousseau. Rousseau var av övertygelsen om att lyx var något artificiellt som avlägsnade människan från naturen och från ett tänkt urtillstånd av fokus på mer jordnära saker, plus gud.

Även här går det att dra en hel del paralleller till modern tids debatt. Med en intellektuell elit som gärna ser ner på det vulgära i konsumtionen och på medelklassens ökade möjligheter att köpa det som förut varit statusprodukter för det insatta fåtalet. Det som Nina Björk kallar ”skitdrömmar”, viljan att skaffa sig något materiellt. Att köpa lycka. Likaså har gudsfruktan ersatts av klimatfruktan, en ny sorts animism där folkflertalets ökade konsumtion och de fattigare världsdelarnas förbättrade ekonomiska situation ytterligare föder skräck för att naturen ska slå tillbaka mot människans förhävelser. En ny syndaflod, som en reaktion på ett babelstorn byggt av Poggenpohl-kök och Louis Vuitton-väskor.

Om naturen slår tillbaka vet vi inte än, men oavsett vilket kan man nog konstatera att den miljömässiga fördel dyrare produkter har framför billiga är att de förra tenderar till att ha en hållbarhet som minst matchar priset. Dessutom har de flesta av oss en sådan ekonomisk situation att vi inte kan masskonsumera dyra skor och väskor, utan det handlar om att unna sig något av god kvalitet som man också tar väl hand om och är beredd att betala för att få reparerat.

Kvällens aktivitet var en del av en serie diskussioner och seminarier som kommer hållas på Medelhavsmuseet. Under året kommer ytterligare seminarier hållas den 8 februari, 8 mars samt den 5 april. Programmet är i skrivande stund inte klart, men mer information kan hämtas på museets hemsida.

Foto: Malin Lindström

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *