Hundra års väg till ovärderlig patina

Precis som hav, vind och andra naturkrafter formger sin omgivning – gjorde mänskliga händer detsamma innan konsumtionssamhället exploderade. För mig är det en magisk känsla att sluta handen runt ett bruksföremål som fått sin form av generationers beröring.

Lika exklusivt som ett handgjort ur. Lika fyllt av själ som ett konstverk. Det finns de som tror att tidens långsamma process går att fuska fram, men det är omöjligt. Det man uppnår är på sin höjd känslan av en billig kopia. För mig är det obegripligt och fantastiskt att det fortfarande är relativt billigt att köpa antika, älskade, originella föremål runt om i Sverige. Föremål som berättar sin egen historia bara genom att existera.

1800tal-barn-skor
Lillans utslitna skodon.

Jag har ett adoptivhus. Det har valt mig som adoptivförälder. Ingen annan ville svettas, skura och mura. Rädda alla ytor, foton, handsmidda spikar och sönderkramade leksakshundar.

Det kan kanske låta underligt – men jag upplever att huset i sig gläds så åt min kärlek att det belönar mig med lugn när jag kommer dit.

Jag ser mig själv som en ”räddare av besjälade ting”. Ganska jobbigt ibland när jobbet inbegriper att klättra ned i containrar iförd högklackat för att hala upp handbroderade sekelskiftesgardiner och dylikt.

1800tal-stol-patina
En älskad stol.

För de allra flesta kan det verka enkelt att avgöra om ett föremål är skadat och därigenom värdelöst. Men vad är en skada egentligen? Är ett armstöd som blivit nött av tusentals smekningar efter en hård arbetsdag, verkligen skadat? Är en vas nödvändigtvis förbrukad för att en liten flisa saknas? Tvärtom! Inga märken – ingen historia.

I det gamla Japan lagade man spruckna krus genom att fylla sprickan med 24 karats guld.

Vackert och klokt. Lite som om jag skulle förstärka mina rynkor för att visa att jag minsann varit med ett tag! Ja, det var här ni hörde det först – gott folk. Vänta bara. Och bara en sådan sak, som att om det är Ingemar Bergman som spillt tusch från reservoarpennan i sin sandfärgade 60-tals fåtölj, då fylls vi av begär. Vi vill HA den. Det tål att tänka på.

1800-tal-midsommar
Vänner från förr.

I mitt hus har jag hittat en gammelrosa bomullsväst med tennknappar. Den är så ofattbart sliten att den knappt hänger ihop. Jag tycker att det är ganska häftigt att tänka på att den där västen, från en liten socken utanför Sala, har varit på premiärmingel i storstaden. Det trodde den nog aldrig. Den klassiska kombinationen sidenblus – ultraslitna jeans – dyrbara pumps, går aldrig ur tiden. Jag tycker man kan applicera den modellen på såväl inredning som outfit. KONTRASTER.

Ett hem som saknar äldre, patinerade inslag känns kallt. Som en kuliss.

Så ta hand om alla mostrars, fastrars och morföräldrars saker. Måla, slipa, gör om. Adoptera. Själv har jag ett drömprojekt. Jag vill köpa en massa olika plagg. Montera dem fladdrande på havets botten och hämta upp dem efter fem år, eller så. De kommer att vara PERFEKT patinerade…

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *