Lyx testar – världens bästa öl

På en nylig resa till Amsterdam hade jag turen att komma över två flaskor av vad som av både ratebeer.com och av de flesta andra ölkännare runtom räknas som världens bästa – Westvleteren 12. Westvleteren är ett pyttelitet Belgiskt munkbryggeri med ytterst rigida regler kring både produktion och försäljning av sin öl.

Man måste inte åka till månens baksida för att få tag i en låda, men nästan. Med ytterst få undantag så är det att åka dit som gäller. Och ärligt talat – vad ska man i Belgien att göra?

Ölet bryggs nästan uteslutande av munkarna själva. De har i dagsläget tre icke-religiösa anställda. Westvleteren-klostret är det enda av de belgiska bryggerierna som inte fick sina ursprungliga koppartunnor förstörda av tyskarna under kriget. Om det är det som gör ölet så fantastiskt eller inte låter jag vara osagt, men helt klart är att de mer eller mindre avsiktligt lyckats att skapa en svårmotståndelig hype och en oerhört fascinerande mytbildning kring sitt öl.

Två öl

Flaskan är ytterst anonym. Jag köpte dem i en liten källarbutik och gick flera gånger förbi en dammig back som stog på golvet utan att först fatta vad det var för guld jag hade för mina fötter. All den information som man enligt lag måste ange på livsmedel finns tryckt på kapsylen. I övrigt finns ingen logotyp och ingen etikett. Det enda i flaskan som överhuvudtaget kommunicerar är en glasring i ändan av halsen som säger T R A P P I S T B I E R. I en tid när storbryggerierna tävlar om att spotta ur sig öl med coola etiketter riktad mot hipsterpubliken så kan jag inte annat än se detta som ett ytterst sympatiskt grepp. Jag är ingen religiös människa, men utan att ha träffat dem kan jag säga att jag gillar dessa munkar. Jag tänker mig att de är jovialiska och levnadsglada på det där Broder Tuck-sättet. Att de älskar sitt öl och inte bryr sig så mycket om världen utanför.

Jag äger dessvärre inget äkta Westvleterenglas så jag fick nöja mig med ett standardglas. Trots detta häller ölet upp fint med lagom mycket skum. Det är grumligt och brunt i färgen på ett aptitligt sätt (jo, säkert!). Ser nästan mer ut som en Irish Coffe än en öl. Andra sinnesintrycket av en öl är givetvis lukten. Inte heller där blir jag besviken; jästigt, lite torkad aprikos, karamell, tydlig maltdoft. Det luktar som att öppna en koffert packad med en amerikaresenärs kvarglömda kläder –doften av en flerhundraårig historia, kärlek och av ömsint bevarade traditioner. Jag är som sagt var inte en religiös människa, men om gud finns så luktar hen nog ungefär såhär.

en öl

Inte heller smaken lämnar något att önska. Ölet har en härligt full kropp, och smakar bränd choklad, nästan lite kolaaktigt med en tydlig jästsmak som bara blev bättre och mer närvarande ju längre jag lät ölen stå. Eftersmaken är helt otrolig och hänger kvar i munnen tillräckligt länge för att man ska kunna dra ut på flaskan så länge som det är rimligt att göra med något som ligger på 10,2 % och som jag betalade 16 euro per 33 centiliter för.

Sammanfattningsvis så är det här en förstklassig njutaröl. Jag föreställer mig att det optimala stället och tiden för att dricka denna öl vore i en stuga i alperna, framför en öppen eld efter att man kämpat ner en björn med sina bara händer. Om den verkligen är världens bästa öl är givetvis helt omöjligt att säga. Men att den är värd lovord och jättehöga betyg är fullkomligt obestridligt.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *