Bortom diamanten: färgade ädelstenar är samlarnas nya guld

Den vita stenen har fått sällskap

I generationer var frågan enkel. Ville man visa att man hade lyckats köpte man en diamant, ju vitare och renare desto bättre. Under det senaste året har den självklarheten börjat spricka. På auktionerna i Genève, New York och Hongkong är det inte längre de färglösa stenarna som får salen att tystna, utan de djupt gröna, de sammetsblå och de nästan självlysande. Färgen har blivit den nya bristvaran, och de mest kräsna samlarna har redan vänt blicken.

Diamanten tappade sin knapphet

Förklaringen börjar i ett laboratorium. Odlade diamanter, framställda på några veckor i en reaktor, är i dag så goda att blotta ögat inte kan skilja dem från de brutna. De har gjort den vita stenen tillgänglig för nästan alla, och därmed tagit ifrån den just det som gjorde den till lyx: känslan av att äga något knappt. När en sten går att beställa i vilken storlek som helst försvinner en del av magin. Det är här de färgade ädelstenarna kliver in, för dem går det inte att odla fram på beställning i samma skala. En smaragd med rätt grönska eller en safir med rätt blått föds fortfarande i berget, inte i en maskin.

De tre stora, och de nya stjärnorna

Kärnan i den färgade världen är fortfarande de tre klassiska: smaragden, safiren och rubinen. Priset per karat på en fin smaragd har stigit stadigt de två senaste åren, drivet av knapp tillgång på riktigt god kvalitet. Men det är i utkanten av samlandet som det verkligen brinner. Paraíba-turmalinen, med sin elektriskt blågröna glöd som kommer av spår av koppar i kristallen, är så sällsynt att det för var tiondetusende brutna diamant bara hittas ungefär en karat av materialet. Alexandriten byter färg efter ljuset, grön i dagsljus och rödaktig i lampsken, ett fenomen som samlare kallar alexandriteffekten. Och Mahenge-spinellen, länge betraktad som en billigare kusin, har klättrat till en egen plats i toppen.

Auktionshusen bekräftar vändningen

Siffrorna talar sitt tydliga språk. På Christie's i New York såldes i december ett halsband av Tiffany, byggt kring en Paraíba-turmalin på 13,54 karat, för 4,2 miljoner dollar, tio gånger det lägsta utropet. En Kashmirsafir på drygt 35 karat, kallad Regent Kashmir, gick under klubban i Hongkong för motsvarande runt 9,5 miljoner dollar. En burmesisk rubin i den eftertraktade nyansen pigeon blood, på blygsamma 6,41 karat, nådde 2,8 miljoner dollar. Experter beskriver det som ovanligt att färgade stenar gång på gång betalas till två eller tre gånger sitt högsta utrop, eftersom husen brukar räkna med marginal. Just nu räcker marginalen inte till.

Skönhet som också är ett skydd

Bakom passionen finns också kyligare kalkyl. I en tid av skakiga börser och oro har förmögna köpare börjat se på smycket som mer än en prydnad. En förstklassig färgad sten är liten nog att bära på sig, svår att kopiera och oberoende av vilken valuta som råkar svaja. Efterfrågan drivs hårdast i Asien och Mellanöstern, och auktionshusen väntar sig att både pärlor och färgade stenar fortsätter uppåt. Det vackra med den här vändningen är att den inte handlar om att jaga ett kvitto. Den som köper en smaragd för dess grönska köper något som funnits i miljoner år och som ingen maskin kan göra om. Det är kanske den mest tidlösa formen av lyx som finns: att äga en färg som naturen bara gjorde en gång.