På baksidan av paradiset – en intervju med författaren Staffan Nordstrand

Staffan Nordstrand

Staffan Nordstrand är författaren vars bakgrund går från portarna på Stockholms bakgator, via toppositioner hos ledande IT-bolag och chefsuppdrag på byggprojekt i Thailand. Han debuterade 2011 med romanen Under floden, som följdes av böckerna Samnang, tiggarpojken, 2012, och Sista färden, 2013. Det är en trilogi som berättar om människohandel, prostitution, korruption, handel med vapen, organiserat tiggeri och trafficking från Thailand till Europa. Efter dessa tre romaner gav Staffan också ut boken Byggfirman, som handlar om svart, utländsk byggarbetskraft i Sverige, och nu i vår lanseras hans femte roman, Opium, vilken, som namnet antyder, behandlar teman som droghandel och även mänskliga rättigheter.

Lite tunga ämnen, som ni ser. Och samtliga böckerna är därtill baserade på verkliga händelser, verkliga människor och verkliga öden. Staffan har, enkelt uttryckt, använt romanen som verktyg, för att, på ett effektfullt sätt, få ut sitt budskap till världen: här är vad som pågår på baksidan av er semesteridyll och vardag.

Det är författarens egna efterforskningar som ligger till grund för böckerna. Vilket i klartext betyder att Staffan Nordstrand själv har vandrat runt på bordellerna, besökt de skumma barerna, smugit omkring i mörka kvarter, pratat med prostituerade, fotograferat med dold kamera, burit avlyssningsutrustning, sprungit ifrån vakter, och riskerat livet, i större och mindre utsträckning, med syftet att på ett realistiskt och faktabaserat sätt kunna berätta sanningen. Åtskilliga gånger, under den här tiden, lämnades han i sticket, på de mest gudsförgätna platser, av taxichaufförer som var rädda för att bli indragna i fel sammanhang.

Staffan berättar att han alltid har varit nyfiken. Som liten rymde han ofta, halkade tyvärr efterhand in på lite sneda vägar och spenderade flera år på olika fosterhem och skolhem. I skolan trivdes han inte, och därför dröjde det till övre tonåren innan han lärde sig läsa och skriva. Under sina rymningar bodde han ofta på gatan, sov i portar och ibland i någon kolonistuga, som var lätt att bryta sig in i. Redan i unga år drogs Staffan till byggarbetsplatser. Han gick ofta dit och frågade om det fanns något han kunde göra, som att hacka is eller springa ärenden. För besväret fick han en slant. Det blev ett slags gemenskap, samtidigt som ingen brydde sig om vem han var eller var han kom från. Vilket onekligen passar ganska bra för någon som är på flykt från socialen och polisen.

Skriva började Staffan göra hos ett av de fosterhem där han blev placerad. Han satt ensam i sitt lilla vindsrum och skrev dikter, ”små och larviga”, som han själv uttrycker det. Dikterna resulterade så småningom i en diktsamling och Staffan har även bland annat författat sångtexter och gjort inspelningar tillsammans med artister som Py Bäckman och Tommy Nilsson. Detta fick dock ett abrupt slut i samband med att han blev bestulen på alla sina skriftalster, vid en flytt 1994. Och därefter skrev han inte ett ord förrän arbetet med Under floden påbörjades, flera år senare.

Staffan Nordstrand_opiumboken

Boken Opium lanserades i mars 2017 och är Staffan Nordstrands senaste roman. Foto: Johanna Bergström

Livet på gatorna var hårt för den unge Staffan, och han kom dagligen i kontakt med våld, droger, sprit och tragiska dödsfall, på grund av narkotikan. Vändpunkten blev när han som 16-åring kom på att han ville bli fältflygare, och gå med i någonting som hette Flygpojkarna. Utan skolgång och med dåliga läskunskaper hade han ingen chans att komma in på utbildningen, vilket blev en stor personlig besvikelse, men också en väckarklocka. Staffan bestämde sig för att ”sluta med buset”, sade upp alla sina tidigare, tvivelaktiga kontakter och läste in högstadiet på ett år, med toppbetyg. Därefter kom han in på en tvåårig kurs på Stockholms Stads Handelsskola, vilket banade väg för fortsatta studier på Stockholms Universitet, och senare höga yrkesbefattningar, först på IBM och senare Wang, huvudkonkurrenten. Staffan berättar att han själv aldrig tog droger, trots att han var så exponerad till det under en lång tid. Han behöll kontrollen, till sina kamraters förtret, och när han ändrade sin livsstil bestämde han sig också för att nyttja denna förmåga till kontroll för bättre ändamål.

Efter tiden på IBM och Wang startade Staffan eget inom marknad, data, finans och fastigheter. Allt rullade på, så att säga, tills han en dag skilde sig, och lämnade allt för “ett annat liv”. Kort tid efter skilsmässan blev Staffan tillfrågad om han var intresserad av ett projektledarjobb för byggen i Thailand. Han tackade nej flera gånger men begav sig ändå till Thailand 2004, i samband med tsunamin, för att erbjuda sin hjälp. Med sig hade han sin dåvarande sambo, nuvarande hustru, Maria. Väl på plats bestämde sig Staffan dock i slutändan för att acceptera byggledaruppdraget. Och det var nu det började. I början trodde han att hans kollegors bristande engagemang, och bitvis dåligt eller felaktigt utförda arbeten, berodde på någon sorts kulturkrock. Det var trots allt inte helt självklart att han, som vit utlänning, skulle komma här och tala om för thailändarna hur de skulle sköta sina jobb. Så småningom förstod Staffan dock att sanningen till stor del var en helt annan. Anledningen till kollegornas trötta ansikten vid morgonmötena, deras illa utförda arbetsuppgifter, ansträngda familjerelationer och ständigt dåliga ekonomi var helt enkelt att de, dag- som kvällstid, gick tvärsöver gatan till någon av Bangkoks alla barer och bordeller, där de tillbringade tiden med att dricka billig öl och köpa sex.

Utan min dramatiska bakgrund hade jag inte blivit den jag är, eller kunnat skriva de här böckerna.

Staffan berättar att hela 85 % av sexköparna i Thailand består av thailändarna själva. Däremot är priserna betydligt högre för turister, både för att dricka och för sexuella tjänster, vilket gör att det till stor del är utlänningar som finansierar landets prostitutionsindustri. Prostitution har rötter långt tillbaka i flera asiatiska kulturer, och även om det idag inte är direkt accepterat av männens fruar, så ser många det som ett bättre alternativ än att mannen har en fast älskarinna, vilken anses vara ett större hot mot familjen än vad de prostituerade är. Köparna ignorerar uppenbara faror, som den stora smittorisken för diverse sjukdomar, och ser ofta inte sanningen i vitögat förrän det redan är för sent.

Det gick bra för Staffan som byggledare och 2011 blev han förste svensk att få den prestigefyllda utmärkelsen Thailand Property Awards. Detta öppnade flera dörrar för honom, där han kom i kontakt med bland annat politiker och andra inflytelserika personer. Staffan duckade konsekvent men diskret för deras erbjudanden om olika typer av involvering i prostitutionen. Istället bestämde han sig för att använda sitt nya kontaktnät till att gräva fram information om realiteten kring det korrumperade samhälle som han befann sig i.

Staffan och Maria hade redan tidigare ställt sig frågan hur man skulle kunna kommunicera ut de fruktansvärda förhållandena i landet till omvärlden. Varken resebyråer, tidningar eller TV nappade i någon större skala, de ena rädda att skada sina affärer, de andra kanske uppköpta, eller oroliga för konsekvenser. Idén till romanen som verktyg kom då paret reste upp till Laos, för att sourca trä till ett byggprojekt. Det var en dramatisk färd, som delvis gick genom slående vackra landskap, men också bitvis i snigelfart, genom dimma och rök från de fält man brände av för att där kunna odla opium.

Staffan Nordstrand_opiumboken_lansering

Staffan vid lanseringen av sin senaste roman, Opium. Föremålet han håller i handen är en opiumvåg, som han fått i gåva av en kvinna från akha-folket, en etnisk minoritet i bland annat Laos, under en av sina många farliga efterforskningsresor. Foto: Johanna Bergström

Till sist kom de fram till en märklig byggnad, en bar, mitt i ingenstans, som bestod av vrakdelar från gamla flygplan, vilka hade störtat under Vietnamkriget. På väggarna hängde bombkartor, och foton på CIA-män och amerikanska soldater, med anteckningar under bilderna, som berättade om hur CIA, i samband med kriget, och med hjälp av hmongfolket, byggde upp en hemlig armé. I korthet är hmongfolket en folkgrupp som utvandrade från södra Kina i början av 1900-talet, till Laos, Kambodja, Thailand och Burma. Hmongerna ogillade kommunismen och var därför lätta för CIA att manipulera till att kriga på USAs sida, mot kommunisterna i Laos och Vietnam. Efter kriget blev hmongfolket därför till stor del isolerade, och för att kunna försörja sig hjälpligt tog de till desperata metoder, och handlade med vapen, som de hittade i grottor efter striderna, opium, från bergen där de bodde, och med sina egna döttrar, som såldes till bordeller. En fruktansvärd historia, och Staffan såg både ett behov och en möjlighet att ta den som utgångspunkt för att få ut det han ville säga till en större publik. Till sin hjälp tog han litteraturen, och närmare bestämt genren spänningsroman.

Nu följde fyra år av efterforskningar, försiktiga till en del men också dödsföraktande, då han och Maria gav sig in på de skummaste klubbarna och barerna som Bangkok hade att erbjuda. De köpte ut flera kvinnor från bordeller, för att istället lära känna dem som personer, få höra deras tragiska berättelser, och även kunna ge dem förutsättningar för att komma bort från prostitutionen. Vissa av kvinnorna klarade av att ändra sina liv, andra föll tillbaka till barerna och köparna, och många har Staffan kontakt med än idag.

Staffan förklarar att såväl prostitution och trafficking som också droger genererar en hel del pengar i Thailand, med grannländer, och att både polis och militär konsekvent är inblandade i handeln. För att förenkla den dagliga hanteringen lierar de sig med mindre gangsterorganisationer som sköter affärerna utåt. Myndigheterna ser detta som en alltför viktig sidoinkomst för att avböja, plus att det antagligen inte skulle vara helt enkelt att säga upp en deal med den lokala, thailändska maffian.

Att ta sig in bakom korruptionen och lyfta fram den i ljuset var ingen ofarlig uppgift, och till sist blev Staffan tvungen att avveckla hela sin verksamhet i Thailand och fly därifrån, mer eller mindre hals över huvud. På slutet blev han bland annat utsatt för komplotter och falska anklagelser, samt ett märkligt inbrott i bostaden. Om någon av anklagelserna (för våldtäkt till exempel) hade lett till åtal, skulle det i praktiken ha inneburit en dödsdom, oavsett hur den faktiska domen hade sett ut: ”Bangkok Hilton kallas också för ’The Big Tiger’. Och det beror på att det äter människor”, säger Staffan sakligt om det ökända fängelset. Han har själv sett hur folk har försvunnit in där, för att aldrig komma tillbaka, men också hur människor har sorterats ut på andra sätt, när de har blivit för obekväma, och hur deras bortgång har förklarats med naturliga orsaker eller olyckshändelse.

Idag törs Staffan inte resa in i varken Thailand, Laos eller Kambodja. Han har dryftat för många besvärande fakta, och det skulle innebära oerhörda risker för honom att vistas i dessa länder. Själv säger han att det är behovet av att sprida sitt budskap som driver honom, och har gett honom modet att utföra sin imponerande research. Hans fru, Maria, uttrycker saken något annorlunda, och menar på att Staffan, genom sin dramatiska barndom, har en lite annan tröskel för rädsla än de flesta andra. ”Det är det bästa med min bakgrund, min gud prövade mig och gjorde mig stark. Utan det hade jag inte blivit den jag är eller kunnat skriva de här böckerna”, håller Staffan med. För honom finns inte begreppet ”det går inte” i vokabulären, och rädd blir han först när ”det är dags att bli det”.

Boken Opium är nu ute i handeln (minus det exemplar som ligger hemma på mitt nattygsbord), en uppföljare till den kommer att släppas under hösten 2017 och Staffans nästa roman är redan på gång, vilken utspelas i en helt annan del av världen och gör en djupdykning i författarens egen familj, och dess delvis ganska sinistra förflutna. ”Jag är alltid lite orolig när jag börjar skriva, för att jag inte ska få ihop historien. Och när jag sedan blir klar med det sista bladet så tänker jag ’hur fan kom jag hit?’”, säger Staffan, och berättar att det innebär blandade känslor att slutföra en bok: ”Jag gråter när jag skriver de avslutande meningarna, men samtidigt är det ju dit man längtar också”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *